Halloj :)

Har nog bestämt mig nu. Ska söka till Sophiahemmets sjuksköterskeutbildning och hoppas på att jag kommer in hösten 2011. Annars jobbar jag nog ett tag och tar det som det kommer. Vilket jag är superdålig på med tanke på att jag vill planera varenda litet steg i mitt liv. Sålänge folk stöttar mig och jag känner att jag kan leva livet på mitt sätt, så blir det nog bra. Men alltid ska det vara något som stoppar mig.

Mamma var snäll nog att vilja hjälpa mig så jag inte behöver ta studielån, för det är det sista jag vill göra! Tror nog att allt ska ordna sig tillslut. Och skulle det visa sig att dethär inte är rätt väg att gå, då kan man faktiskt hoppa av eller rentav tacka nej till platsen om man skulle komma in. Det finns alltid en väg ut ur knipan om man säger så.

Nog pratat om det för något år eller så.. haha nej riktigt så illa är det inte men nästan :) Idag red iallafall jag och mamma ut på Musse&Tollan och det bara yrde snö överallt men varken Musse eller Tollan brydde sig ett skit utan tyckte bara det var asroligt att komma ut och röra på sig. Det skulle då ha vart Tollan som kanske frös en aning, men det gör hon nästan alltid vintertid så det var inget ovanligt med det :) När vi kom hem gick jag en 40 minuters promenad med Casper i snöovädret och han älskar verkligen snö! Helt tokig blir han och bara springer omkring och studsar överallt :) Nu är han trött och bara sover..

Imorgon är det skola som gäller och jag känner mig aningens otaggad. Efter skolan blir det uteritt med mamma igen, eftersom vi inte vågar oss ut på vägarna när de varnar för snöstorm ute..

Imorgon kväll ska vi på årets första julbord, Jag, Calle, Mamma, Fredde och hans föräldrar. Jag hoppas på mycket god mat och ska proppa i mig så mycket jag bara kan av julens alla godheter :)

Ikväll blir det vit choklad och greys anatomy för min del. Älsklingen jobbar kväll så man vet aldrig när han kommer hem...

Jag sitter här framför Tv:n med en tallrik korvstroganoff & ris och zappar runt bland kanalerna :)

Har under en längre tid kännt mig förvirrad nu men idag började mitt liv och min framtid klarna upp sig litegrann för mig kände jag.

Jag har på något vis alltid sagt att:

-NEJ, jag ska inte plugga på universitet
-Jag ska starta eget
-Jag ska ha många djur
-Jag ska ha ett roligt jobb

Men nu börjar jag inse att det är ganska så omöjligt att jobba med det man tycker är allra roligast, som i mitt fall är bebisar, ifall man inte pluggar på universitet först. Jag vill ju nämligen bli barnmorska så ska först plugga 3 år till sjuksköterska och sen jobba ungefär 2 år som det för att sen plugga vidare 1,5 år till barnmorska. Jag tycker att den tråkigaste delen verkar vara den första där man ska plugga till sjuksköterska, men det måste jag ju göra om jag tillslut ska kunna jobba med mitt drömyrke...

Så nu har jag velat från att först tänka att jag ska ta några års paus innan jag pluggar, till att ta ett års paus innan, till att börja plugga direkt och har nu bestämt mig för följande. Jag ska göra högskoleprovet i vår och söka till sjuksköterskeprogrammet som börjar hösten 2011. Ska söka till skolor i Stockholm och distansutbildningar på andra platser. Och sen om jag skulle komma in så ska jag överväga då ifall jag vill börja eller inte. Men ansöka ska jag göra iallafall. Måste också hitta ett extrajobb ifall jag börjar på universitet, och om ja inte kommer in eller väljer att jobba ett år istället så ska jag hitta ett heltidsjobb :)

Sen om jag känner att jag behöver ta ett pausår medans jag pluggar av någon anledning, ja då gör jag det :)

Det bästa är också att en av mina bästa vänner Linnéa också vill bli barnmorska, undersköterska eller sjuksköterska :) Så vi kommer lixom följa varandra :) 

Nu vill jag bara ta studenten så att mitt riktiga liv kan börja någon gång :D Vill klara mig själv och leva för mina egna pengar, längtar tills det blir så.

Gud vilket långt inlägg det blev, men det var skönt att få skriva av sig lite, har ju som sagt kännt lite ångest de senaste dagarna pga just alla de val jag vill göra snart i mitt liv:)Såhär ser min plan ut just nu iallafall, men jag lär säkert ångra mig tusen gånger innan jag kommer dit :) Det är ju lite så jag funkar ;)

Kram på er:)

Det var första dagen i gymnasiet och jag satt och pratade med Syo konsulenten Sandra på hennes kontor. Utanför rummet vi satt i såg jag dig för första gången. Du satt där med dina två vänner och jag blev alldeles varm inombords och visste inte riktigt vart min blick skulle vila någonstans. Redan då visste jag att du inte var som alla andra, du var något speciellt, något man fastnar för vid första anblick. Under veckorna som gick observerade jag varje steg du tog, för mig var du som en diamant som aldrig slutade glittra. Jag kunde stirra på dig dag ut och dag in i flera veckor utan att tröttna, du var unik på något sätt.

Tiden gick och du blev det enda jag pratade om och jag kunde aldrig få bort ditt utseende från min näthinna. Men eftersom jag inte visste så mycket om dig så fick du heta Ebbe i min värld, och det var också det enda namn jag kände till tills skolkatalogen kom. 

I flera veckor försökte jag ta mod till mig men vågade aldrig gå fram till dig. Jag fortsatte med mitt konstanta stirrande, viskande och hade ångesten vilandes över mina axlar. Jag upptäckte att vi bodde väldigt nära varandra och började genast åka samma buss som dig på morgnarna. Och varje dag var det du som stod där på busshållplatsen klockan 7 på morgonen. Tillslut var det bara en vecka kvar tills jullovet skulle börja och jag kände att nu är det dags. Det var måndag den 15 december 2008 klockan 7 på morgonen precis som alla andra gånger, och jag började känna lite smått panik över att inte få träffa dig på flera veckor. Jag tog mod till mig och när jag såg dig där på busshållplatsen så gick jag fram och frågade efter ditt nummer.

Vi bytte några ord och återgick sen till vår egen vardag. Dagarna gick men tillslut fick jag ett telefonsamtal. Från mitt ögongodis sen många veckor tillbaks och hjärtat började sakta men säkert slå hårdare och hårdare innanför min bröstkorg. Du frågade om jag ville komma ut på en promenad och det ville jag ju såklart. Men istället för att rusa ut direkt så ville jag göra mig fin först och tänkte inte på att det var 10 minusgrader ute och att lilla Ebbe kanske frös en aning.

Från den dagen var det du och jag som vandrade hand i hand. Du fick mig att känna mig speciell och jag insåg ganska snart att du var den rätta för mig. Många har frågat sig hur jag kan tro att du är den enda för mig, som jag alltid kommer att leva med för resten av mitt liv. Men det har aldrig varit en fråga för mig, utan snarare en självklarhet. Från den första stunden jag såg dig har jag alltid vetat att det var dig jag ville ha. Det var ödet som drog oss samman och det är precis så det ska vara. Och att folk numera träffar sin själsfrände vid 16 års ålder är saker som jag upplever är självklara. För det gjorde jag med dig och det är också det bästa som har hänt mig.

Du är omtänksam, kärleksfull, givmild och otroligt snäll. Jag älskar den du är och hela din personlighet. Jag vet att du skulle göra vad som helst för min skull och snart firar vi 2 år tillsammans. Det känns ganska overkligt med tanke på att du en gång i tiden faktiskt bara var en främling för mig. Du var en slags önskan som jag aldrig trodde skulle slå in.

Jag älskar dig och ser fram emot ett underbart liv tillsammans med dig i många år framöver, för jag vet att det kommer vara du och jag tillsammans för alltid.