Här kommer sista delen av förlossningsberättelsen :) 

 

Det står i min journal att det akuta kejsarsnittet startas på grund av svår preeklampsi med organpåverkan. Låter lite läskigt måste jag säga. Men så var fallet ;) 

 

Minns att det kändes som om jag var med i en tv-serie, typ Greys anatomy när de precis startade operationen. Alla presenterar sig med namn och yrkesroll och kl. 23:22 så kör de igång. Sen diskuterar de vad de sysslat med under sommaren. Någon hade köpt ett hus i Falsterbo och någon annan hade varit utomlands. Lite komiskt egentligen, men var ganska kul att lyssna på. Narkosläkaren sitter som tidigare nämnts bredvid mig och pratar lugnande till mig, samtidigt som han berättar vad som sker på operationsbordet. Sen säger han, nu kommer de ta ut bebisen och det kan kännas lite buffande sådär. Jag hade ju ingen känsel alls från bröstkorgen och ner, men buffade det gjorde de verkligen. En person tröck högst upp på min mage, medan en annan letade rätt på Liam och försökte få ut honom. Jag vobblade omkring på operationsbordet men kände såklart ingenting.Det var oerhört lugnande att ha narkosläkaren vid vår sida helatiden, så man visste vad de gjorde trots att vi inget såg. 

 

Klockan 23:27 föds Liam, och de går iväg med honom till rummet bredvid för att få igång honom lite. Tillslut hör vi ett litet ynkligt skrik och vi båda börjar gråta. Vi hade ju inte fått se honom, och att sen bara höra vår sons första gråt, var helt magiskt. Medan de syr ihop mig ropar de "kom hit nu pappa och ta kort så mamma får se". Calle går iväg till rummet bredvid och hälsar på vår lilla pojke medan de undersöker honom och sätter på honom en syrgasmask som han får ha på sig i 3-4 minuter för att komma igång med andningen. Sen klarar han andningen alldeles utmärkt själv. Calle kommer tillbaka med lite foton på en alldeles kladdig liten bebis full med fosterfett. Var väldigt svårt att relatera till att det var min bebis, när allt jag såg var någonting litet, smalt och kladdigt. Men Calle tog nya foton när han inte var så kladdig och då såg han mer och mer ut som en bebis :)

 

De mäter och väger och fixar och donar med Liam medan jag sys ihop. Hans huvudomfång var 31cm, längd 46cm och vikt 1960gram. När allt var färdigt med mig så rullade de mig vidare in i rummet där Liam var och jag fick se honom för första gången. Calle höll honom mot sitt bröst och jag fick röra vid vår fina lilla pojkes hand. En magisk känsla! <3 

 

Klockan 23:49 var operationen klar och jag kördes vidare till intensiven för att fortsätta få dropp och tillfriskna lite mer. Liam kördes iväg till neonatalens grupprum med dygnet runt observation för prematur födda små bebisar. Timmarna fram tills jag skulle få se vår son igen verkligen sniglade sig fram, det var helt olidligt. Calle sprang mellan Liam och mig hela natten och jag minns att jag sa tänk om jag inte tycker om honom? flertalet gånger till Calle. Jag var så oerhört orolig över det eftersom jag inte fått hålla i honom direkt efter han föddes. Men Calle tröstade mig med att jag till och med kan känna känslor för en invalid fågel som ligger längsmed vägkanten, så det var väl klart att jag skulle känna samhörighet med vår son, sa han. Så vid 14 tiden dagen därpå fick jag äntligen åka iväg för att hälsa på vår fina fina lilla pojke. Då fick jag också hålla i honom för första gången och mitt hjärta bara smälte. Underbara lilla varelse, så fin han var <3 Vi var där någon halvtimme innan jag var tvungen att köras tillbaka till intensiven. Vid 22 tiden samma dag hade jag behandlats klart på intensiven och kördes iväg till avdelning 16B, där jag varit inlagd tidigare i veckan.

 

På natten var vi hos Liam i flera timmar och bara myste. Vi hade båda lite svårt att förstå att han var våran eftersom allt hade hänt så himla fort. Sex veckor förtidigt kom han och var så himla perfekt, världens finaste lilla pojke. Det var så skoj att se vilka likheter han hade med oss och vem han såg ut mest som. På måndagen den 8/9 flyttades vi till BB Sophia pga platsbrits på Danderyds sjukhus, för att få ett privat rum på neonatalen där vi alla tre kunde bo tillsammans medan Liam fick sin prematura vård. Liam fick gulsot, sov i vattensäng för att kunna hålla värmen, hade övervakning av syresättningen och matades med sond. Men allt eftersom avvecklades dessa saker en efter en, så efter 9 dagar fick vi åka hem och påbörja hemsjukvård istället. Och nu är det bara sonden som ska bort och amningen som ska in på heltid, så kommer vi skrivas ut helt från sjukhuset och hemsjukvården sen.  

 

Dethär har kort sagt varit en väldigt omtumlande upplevelse med massor av sjukhusvistelser, en väldigt läskig havandeskapsförgiftning och en ganska många veckor för tidigt född bebis. Det som har varit jobbigast var att jag inte fick den vaginala förlossning jag så länge velat ha och att jag inte fick hålla Liam direkt när han hade fötts, utan fick vänta i 14 timmar innan jag fick hålla honom för första gången. Men bortsett från det hade jag gjort om allt tusen gånger, för vi fick ju den absolut finaste belöningen. En frisk och helt perfekt liten pojke <3 

Imorse var hemsjukvården här igen. Hon vägde Liam och bytte sida på sonden. Det var skönt eftersom han varit så täppt i näsan inatt, vilket hade sin förklaring i endel snor som fastnat i sonden. Skönt för honom att bli av med det! Sen i fredags hade han gått upp 70 gram och väger nu 2.390 gram. Så nu bestämde sköterskan att sondmatningen kunde minskas lite, så nu får han 25 ml i den vid varje mål :) nu ska jag lägga mig och vila en stund med lillfisen och hundarna. Hoppas ni njuter ordentligt i solen :) 

Här kommer fortsättningen på förlossningsberättelsen :)

 

Efter att ha ringt och meddelat och smsat de närmaste kring vad som skulle ske, så hjälpte barnmorskan mig att plocka ihop alla mina saker. Sen hämtades en rullstol och en spypåse och jag skjutsades ner till förlossningen av undersköterskan, med huvudet väldigt nära påsen. Blev så nervös att det kändes som jag skulle bajsa på mig och kräkas på samma gång. Ingen underbar känsla direkt! Diskuterade lite med undersköterskan som körde rullstolen och vi kom fram till att jag nog aldrig förstått hur allvarlig min sjukdom faktiskt var. Från lindrig, till måttlig, till svår havandeskapsförgiftning på bara några dagar. Sjukt vad fort det eskalerade! Vi småskrattade lite åt att jag tjatade helatiden om att få åka hem istället för att vilja vara övervakad dygnet runt. Jag förstod verkligen inte allvaret alls, förrän när de gav mig beskedet att Liam skulle plockas ut med akut kejsarsnitt. Då blev allt verkligt för mig på något vis! 

 

Sköterskan väntade med mig i ett rum på förlossningen tills det kom in en ny läkare för att prata med mig och informera om allt som skulle ske den kvällen. Han undersökte mig en gång till och då konstaterades även att jag hade början till njursvikt, eftersom jag hade så ont på höger sida under bröstet. Därav mina extremt låga utsläpp av urin tidigare under dagen. En ny barnmorska och en sköterska kom då in för att sätta urinkateter på mig och jag kunde verkligen inte ligga stilla. Hela min kropp skakade och jag hade ingen kontroll över den. Väldigt obehagligt och jag fick lite panik över det. Under tiden ringde Calle och var väldigt stressad för att alla dörrar på sjukhuset var låsta. Han kom inte in någonstans, men tillslut kunde personalen guida honom så att han hittade fram till rummet där jag låg. Fortsatte sättandet av katetern och sköterskorna fick hålla i mina ben för att de darrade så mycket. Har nog aldrig känt mig så hjälplös någonsin. Kunde verkligen inte slappna av. Undersöktes av en ny barnmorska som ville kolla för säkerhets skull så att jag inte öppnat mig något, för isåfall skulle en vaginal födsel vara aktuell sa hon. Dock hade jag inte öppnat mig alls så det bestämdes att akut kejsarsnitt var min enda utväg.

 

Sen skulle de ge mig magnesium dropp i vänster armen, igenom kanylen jag redan hade där. Detta för att motverka mina skakningar, så att jag lättare skulle kunna få kontroll över kroppen och kunna slappna av. Den gamla kanylen hade sköterskan dock satt fel, så det gjorde svin ont. Därför togs den ut och en ny sattes in på ett annat ställe. Inte så konstigt att den gamla hade orsakat sån smärta. Innan magnesiumet sprutades in i kanylen varnade sköterskan och sa att nu kan det brännas lite. Brännas? Hurdå brännas? sa jag. Varpå sköterskan säger att "jag har aldrig fått magnesium dropp själv men de som fått det säger att det bränns". Okej, kör på då, sa jag. Och då kom den sjukaste känslan i kroppen! Kändes precis som när man är iskall och dricker någonting alldeles för varmt alldeles för fort. Det brändes igenom hela kroppen, ända ut i fingertopparna, upp i nacken, i pannan och ut i tårna. Jättekonstigt! Jag svettades som en gris, så Calle fick badda mina tår och pannan med en blöt handduk för att jag inte skulle känna mig så vidrigt svettig. Sen skjutsades jag iväg till intensiven, och när vi kom fram fick jag någon konstig kanyl i höger armen som jag inte riktigt vet vad den var till för. Därefter sattes elektroder lite överallt på min bröstkorg för att kunna mäta mitt blodtryck och mina värden helatiden. Fick ligga kvar på intensiven och vänta ett tag tills operationssalen skulle bli ledig. Och magnesium droppet fortsatte att pumpa på helatiden, så Calle fortsatte baddandet med den blöta handduken. 

 

Mellan 22:00 och 22:30 satt vi och stirrade på klockan helatiden och var sådär otroligt nervösa och förväntansfulla. För 22:30 hade vi plats på operation, vilket innebar att vi snart skulle få se våran fina lilla pojke! Klockan slog halv och några minuter till, innan de rullade iväg oss till operationssalen. Det var mörkt ute och lite sådär halvt kusligt när de körde runt mig i korridoren, på väg till operationssalen. Jag minns när de körde mig igenom en kurva och det kändes lite som att åka karusell, så jag sa "wiiiie", varpå båda sköterskorna föll i skratt. Typiskt mig att försöka skämta och skoja när någonting jätte allvarligt sker. 

 

Väl framme på operation klär de på Calle operationskläder och jag får en speciell mössa att ha på huvudet. Sen lägger de över mig på operationssängen och så kommer narkosläkaren fram och ber mig att lägga mig på sidan. De ska lägga bedövning mot spinal ryggbedövningen så han ber mig att försöka dra in magen och kuta med ryggen som en katt. Lättare sagt än gjort när man har en stor mage som sitter ivägen ;) Precis när läkaren håller på och förbereder sprutorna kommer vi på att vi glömt båda våra telefoner på intensiven. Calle få springa tillbaka och hämta dem lite snabbt, så att vi ska kunna fota bebis första tid i livet. Under tiden ber jag en sköterska hålla mig i handen när läkaren sätter bedövningen, eftersom jag hatar sprutor. Det gjorde ont men var överkomligt och när Calle kom tillbaka var det bara några områden kvar att bedöva innan den riktiga ryggbedövningen kunde sättas. Calle vet hur rädd jag är för sprutor så han sa gång på gång, luugn älskling, andas älskling. Tillslut fick jag säga till honom att sluta låta så rädd, för det gör mig inte direkt lugnare ;) haha.. Nu var ryggbedövningen avklarad och jag lades på rygg. Sen tog läkaren en blöt papperstuss och drog lite överallt på min mage och frågade hur det kändes. Trots att vattnet var iskallt så kändes det ljummet, vilket var precis så han ville att det skulle kännas. Just eftersom det betydde att bedövningen verkade så som den skulle. Ett grönt skynke hängdes sen upp framför mig och Calle så att vi inte skulle kunna se någonting av operationen. Sen satte sig narkosläkaren bredvid mig och sa, nu börjar dom operera. 

 

Eftersom det snart har gått tre veckor sen Liam föddes tänkte jag nu ge mig på att skriva en förlossningsberättelse. 

 

Tisdagen den 2/9 blev jag inlagd på sjukhuset för att mina värden hade blivit mycket sämre och de ville hålla mig under observation. Fick berättat för mig att havandeskapsförgiftning är en sjukdom som snabbt kan eskalera och bli riktigt allvarlig på bara några timmar. Det var av den anledningen de valde att lägga in mig över natten. Gjorde även ett tillväxt ultraljud innan jag lades in och då konstaterades att Liam var 13.5 % mindre än en genomsnittsbebis i vecka 34. Näringsflödet var dock fortfarande bra mellan Liam och moderkakan. 

 

Dagen därpå lyckades jag övertala sköterskorna, barnmorskan och läkaren att få åka hem på permission och sova. Jag grinade och sa "jag vill inte vara hääär" , lite sådär halvt hysteriskt.. Så efter många om och men, efter diverse kontroller och efter att ha tagit en blodtryckssänkande medicin, lät de mig åka hem. Men de var mycket noga med att berätta att känner du minsta lilla försämring MÅSTE du åka in direkt till oss. För du kan faktiskt få en blodpropp i hjärnan och kramper och gud vet vad. Sagt och gjort, 20:30 åkte vi hem och sov och GUD så skönt det var att sova i sin egen säng. Dock var jag tvungen att vara tillbaka på sjukhuset kl 8 dagen därpå igen. Behövde verkligen få sova hemma, nu var jag laddad och lite mer motiverad till ifall det skulle bli fler dagar på sjukhuset. 

 

Torsdag 4/9 började mitt blodtryck eskalera lite mer och jag fick börja mer kontinuerligt med blodtrycksmedicin vid frukost, lunch och middag. Det hjälpte till bra och höll mitt blodtryck under kontroll. Läkaren som gick rond sa att jag kommer vara inlagd tills bebis är ute och att det är max tre veckor till, men kan bli kortare om sjukdomen eskalerar. 

 

Fredag 5/9 börjar symptomen såsom huvudvärk, ögonflimmer, illamående och svullnad att bli värre och jag börjar få skakningar i kroppen. Ganska lindriga än så länge. Fick avstå blodtryckssänkande medicinen på kvällen pga detta. Sattes även en kanyl i vänster arm för att snabbt kunna få medicin om skakningarna eskalerar. Gjorde ont som fan! Läkaren som gick rond sa även att de räknar med att bebis ska vara kvar i magen på måndagen.

 

Lördag 6/9 börjar bra, jag känner mig utvilad och på bra humör. Men huvudvärken har blivit betydligt värre och börjar krypa ner bakom ögonen, det blev så flera gånger under veckan då trycket var högt. Barnmorskan tyckte jag såg mycket svullen ut i ansiktet, så blev även tillsagd att börja kissa i en potta för att kunna mäta hur mycket vätska som gått ut i urinen respektive ut i kroppen.

 

Calle och Camilla kommer över på eftermiddagen för att umgås med mig. Vid 17 tiden åker Camilla hem och vid 18 tiden åker Calle. När de har åkt blir skakningarna värre och jag meddelar den gulliga barnmorskan. Hon mäter då även min urin och ser att jag endast gjort av med 300 ml på 8 timmar, vilket är väldigt lite. Då tillkallas läkaren, som ber barnmorskan att ta nya blodprover och kolla nytt blodtryck på mig. Blodtrycket låg nu på 160/105, vilket är det högsta jag har haft sedan jag lades in i början av veckan. Detta trots att jag tagit blodtryckssänkande medicin.

 

Läkaren kommer in och undersöker mig lite snabbt och mäter mina reflexer. Benen näst intill flög iväg för att mina reflexer var så livliga. Inte bra alltså! Och efter att ha sett mig ligga och skaka som om det vore 20 minusgrader, så bestämdes att jag skulle förlösas samma kväll med akut kejsarsnitt. Tydligen var skakningarna förstadier till kramper, vilket kan sätta både mitt och bebis liv på spel. I panik ringer jag Calle och säger halvt gråtandes, halvt skrattandes, du måste komma tillbaka! De ska plocka ut bebis ikväll! Ringer sen mamma och pappa och meddelar dem vad som ska hända. Jag är halvt hysteriskt helatiden och barnmorskan försöker lugna ner mig och pratar väldigt lugnande med mig. Och så sa hon någonting som fick mig att börja kämpa istället för att gråta. Hon sa, Emma nu ska du bli mamma <3

Nu har hemsjukvården nyss varit här och kollat till Liam igen. Han fortsätter att gå upp i vikt och man märker verkligen att han har vuxit på sig. Idag vägde han 2.320 gram så han börjar bli en riktig liten tungviktare ;) Skämt åsido! skönt att han går upp i vikt helatiden iallafall :) 

 

Och i måndags började jag förresten mitt nya nyttigare liv. Mjukstartade lite och har under veckan börjat med att avstå från godis, chips, läsk, bullar, kakor osv. Har ätit frukt istället om jag har blivit sugen på något gott att äta. Det har funkat bra! Har till och med tackat nej till choklad och diverse godsaker. Känner mig lite stolt över det! På måndag ska jag börja med ett litet kostprogram som Calle körde med tidigare i våras. Det innebär att jag inte får äta mejeriprodukter, socker, pasta eller bröd. Ska testa med dethär nu under tiden som jag inte kan träna så får vi se om jag ökar på kolhydratsintaget senare. Ska bli kul! Ska fundera över om jag ska ha en såkallad "ätardag" på lördagar eller om jag ska avstå från det. Hoppas iallafall kunna inspirera någon därute som vill komma i form :) Nu jäklar ska jag bli snygg och vältränad igen ;) hehe 

 

Bjuder på en bild på mina två prinsar och mig själv. Casper är verkligen precis lika förälskad i Liam som jag och Calle är. Innerst inne visste jag nog om att han skulle vara underbar mot vår lilla pojke, men man vet ju inte hur de kommer gå förrän de har träffats <3

 

 

Idag var hemsjukvården här och vägde Liam + fixade med hans sond. Nu vägde han 2200 gram och hade gått upp 90 gram sen i fredags. Vilket innebar att vi kunde minska sondmatningen från 35ml till 30ml. Underbart! Nu är hel amningen inte långt borta :) 

I lördags kom pappa och Marre över med superfina kläder till prinsen. De hade lyckats hitta i storlek 44 som satt jättemycket bättre på honom än vad storlek 50 gör. Skönt att ta på ett plagg som han inte ser ut att drunkna i :) så idag fick han ha en av de bodysarna på sig, gulleprinsen :) 

Eftersom jag inte kan träna nu på ett par veckor så får jag nöja mig med nyttig kost och promenader. Hoppas det räcker för att få ner det några kilon till iallafall :) nu ska jag mysa vidare med lillbebis! Ha en trevlig lördag! 

Idag kom även hemsjukvården och besökte oss. Hon kollade lite allmänt på prinsen, vägde honom och diskuterade lite angående amning och sondmatning med oss. Nu väger han hela 2110 gram, vilket är en rätt bra ökning sen dippen ner till 1830 gram, dagarna efter han kom ut. Så det går framåt, vilket vi är mycket glada för!

Dock är han ju fortfarande liten för sin ålder. Idag skulle jag ha gått in i vecka 37 om jag varit gravid, och då skulle hans vikt legat på åtminstone 2700 gram. Så vikten är något vi får kämpa på med! När han väger runt 2500 gram trodde sjukvårdaren att han skulle kunna orka att amma helt själv och inte behöva sondmatas mer. Så vi får vänta och se och hoppas på det bästa :) 

Bjuder på en bild på Liam i sina mycket för stora kläder :) så söt! 

Liam gick igår över 2 kg gränsen och vägde idag 2048 gram. Så det går sakta men säkert framåt :) igår tog de även bort vattensängen så nu har han inga hjälpmedel förutom sonden. Helt underbart! Men nu måste jag vila en stund innan det är dags för mat igen. Hoppas ni har en bra dag! 

Imorgon ska sköterskorna prata med oss om hemsjukvården och hur den går till. Eventuellt får vi åka hem redan imorrn, men troligtvis blir det på tisdag :) vore ju dock sjukt bra med hemgång redan imorgon, speciellt eftersom det är min födelsedag. Men så blir det säkert inte ;) lika bra att förbereda sig på att stanna här längre, så man inte blir så besviken om det visar sig att man måste stanna ett par dagar till :) 

och juste! igår skickade vi in namnpappren där vi skrivit vad vår lilla son ska heta. Liam Carl Milian blir hans fullständiga namn :) väldigt fint tycker vi! Men nu måste jag förbereda lite inför matning av gossen och så nattning av mig själv. Ha det gott! 

Så det enda som vi väntar på nu är att kunna ta bort hans vattensäng helt och att han fortfarande ska kunna hålla värmen :) skönt med så många framsteg! Idag skulle jag ha gått in i vecka 36 om Liam hade legat kvar i magen. Så idag räknas han som 35 fulla veckor och har bara två veckor kvar innan han räknas som en fullgången bebis :) Idag blev jag dessutom utskriven från sjukhuset, men bor ju såklart kvar här tills Liam får åka hem också :) happy friday!

Lilleman har fått gulsot så han har behandlats mot det i några dagar, men behandlingen är snart klar. Han håller temperaturen bättre och bättre så snart slipper han värmedynan som han sover på. Och igår började han förstå hur han ska suga på amningsnappen för att det ska komma mjölk osv. Han orkar ju inte amma så länge, men en liten stund orkar han och den korta stunden är han väldigt duktig :) annars funkar allt som det ska och han är en mycket underbar liten bebis! 

Ska försöka knåpa ihop en förlossningsberättelse också :) mest för min egen bearbetnings skull, men också för att det är roligt att dela med sig av! 

Nu är han ca 45cm lång och väger strax över 2 kg. Egentligen ska de ju väga ca 2,5 kg men vår lilla skrutt är ju liite mindre än genomsnittet :) annars så är det centrala nervsystemet snart helt klart, och matsmältningsapparaten är snart färdigutvecklad. 

Bjuder på en bild på svullna mig och fina magen ❤️ 

Igår steg mitt blodtryck så jag hade som högst 160/100 och 150/110. Vad jag förstår är det undre trycket mest allvarligt. Så jag fick lite blodtrycksmedicin och då sänktes det till 150/100 iallafall. Men så började jag få mycket förvärkar så de var tvugna att hålla koll på det också på CTG. Barnmorskan sa att det kan va så att bebisen vill ut tidigare pga att kroppen känner av att jag blivit sjukare. Att kroppen försöker göra sig av med problemet typ. Men eftersom de inte ökat i styrka på några timmar så gjorde de inget åt det :) så vi får se hur allt fortsätter idag! 

Sen fick jag göra alla vanliga tester och prover, och vänta på läkarens dom. Och det visade sig att mitt läckande av äggvita i urinen ökat till +4 istället för +2 som jag haft innan. Sen hade mitt blodtryck ökat till 140/95, vilket är ganska högt. Såå nu bestämde de att jag skulle stanna kvar på sjukhuset för observation över natten. Vilket är as trist både med tanke på att vi missade sista föräldrautbildnings kursen och med tanke på att jag vill vara hemma i vår egen lägenhet med våra djur och min man. Meen här sitter jag nu, all alone i en sjukhussäng. Och kollar på idol och dricker äppeljuice. Och hoppas verkligen innerligt på att få åka hem imorgon!