Här kommer sista delen av förlossningsberättelsen :) 

 

Det står i min journal att det akuta kejsarsnittet startas på grund av svår preeklampsi med organpåverkan. Låter lite läskigt måste jag säga. Men så var fallet ;) 

 

Minns att det kändes som om jag var med i en tv-serie, typ Greys anatomy när de precis startade operationen. Alla presenterar sig med namn och yrkesroll och kl. 23:22 så kör de igång. Sen diskuterar de vad de sysslat med under sommaren. Någon hade köpt ett hus i Falsterbo och någon annan hade varit utomlands. Lite komiskt egentligen, men var ganska kul att lyssna på. Narkosläkaren sitter som tidigare nämnts bredvid mig och pratar lugnande till mig, samtidigt som han berättar vad som sker på operationsbordet. Sen säger han, nu kommer de ta ut bebisen och det kan kännas lite buffande sådär. Jag hade ju ingen känsel alls från bröstkorgen och ner, men buffade det gjorde de verkligen. En person tröck högst upp på min mage, medan en annan letade rätt på Liam och försökte få ut honom. Jag vobblade omkring på operationsbordet men kände såklart ingenting.Det var oerhört lugnande att ha narkosläkaren vid vår sida helatiden, så man visste vad de gjorde trots att vi inget såg. 

 

Klockan 23:27 föds Liam, och de går iväg med honom till rummet bredvid för att få igång honom lite. Tillslut hör vi ett litet ynkligt skrik och vi båda börjar gråta. Vi hade ju inte fått se honom, och att sen bara höra vår sons första gråt, var helt magiskt. Medan de syr ihop mig ropar de "kom hit nu pappa och ta kort så mamma får se". Calle går iväg till rummet bredvid och hälsar på vår lilla pojke medan de undersöker honom och sätter på honom en syrgasmask som han får ha på sig i 3-4 minuter för att komma igång med andningen. Sen klarar han andningen alldeles utmärkt själv. Calle kommer tillbaka med lite foton på en alldeles kladdig liten bebis full med fosterfett. Var väldigt svårt att relatera till att det var min bebis, när allt jag såg var någonting litet, smalt och kladdigt. Men Calle tog nya foton när han inte var så kladdig och då såg han mer och mer ut som en bebis :)

 

De mäter och väger och fixar och donar med Liam medan jag sys ihop. Hans huvudomfång var 31cm, längd 46cm och vikt 1960gram. När allt var färdigt med mig så rullade de mig vidare in i rummet där Liam var och jag fick se honom för första gången. Calle höll honom mot sitt bröst och jag fick röra vid vår fina lilla pojkes hand. En magisk känsla! <3 

 

Klockan 23:49 var operationen klar och jag kördes vidare till intensiven för att fortsätta få dropp och tillfriskna lite mer. Liam kördes iväg till neonatalens grupprum med dygnet runt observation för prematur födda små bebisar. Timmarna fram tills jag skulle få se vår son igen verkligen sniglade sig fram, det var helt olidligt. Calle sprang mellan Liam och mig hela natten och jag minns att jag sa tänk om jag inte tycker om honom? flertalet gånger till Calle. Jag var så oerhört orolig över det eftersom jag inte fått hålla i honom direkt efter han föddes. Men Calle tröstade mig med att jag till och med kan känna känslor för en invalid fågel som ligger längsmed vägkanten, så det var väl klart att jag skulle känna samhörighet med vår son, sa han. Så vid 14 tiden dagen därpå fick jag äntligen åka iväg för att hälsa på vår fina fina lilla pojke. Då fick jag också hålla i honom för första gången och mitt hjärta bara smälte. Underbara lilla varelse, så fin han var <3 Vi var där någon halvtimme innan jag var tvungen att köras tillbaka till intensiven. Vid 22 tiden samma dag hade jag behandlats klart på intensiven och kördes iväg till avdelning 16B, där jag varit inlagd tidigare i veckan.

 

På natten var vi hos Liam i flera timmar och bara myste. Vi hade båda lite svårt att förstå att han var våran eftersom allt hade hänt så himla fort. Sex veckor förtidigt kom han och var så himla perfekt, världens finaste lilla pojke. Det var så skoj att se vilka likheter han hade med oss och vem han såg ut mest som. På måndagen den 8/9 flyttades vi till BB Sophia pga platsbrits på Danderyds sjukhus, för att få ett privat rum på neonatalen där vi alla tre kunde bo tillsammans medan Liam fick sin prematura vård. Liam fick gulsot, sov i vattensäng för att kunna hålla värmen, hade övervakning av syresättningen och matades med sond. Men allt eftersom avvecklades dessa saker en efter en, så efter 9 dagar fick vi åka hem och påbörja hemsjukvård istället. Och nu är det bara sonden som ska bort och amningen som ska in på heltid, så kommer vi skrivas ut helt från sjukhuset och hemsjukvården sen.  

 

Dethär har kort sagt varit en väldigt omtumlande upplevelse med massor av sjukhusvistelser, en väldigt läskig havandeskapsförgiftning och en ganska många veckor för tidigt född bebis. Det som har varit jobbigast var att jag inte fick den vaginala förlossning jag så länge velat ha och att jag inte fick hålla Liam direkt när han hade fötts, utan fick vänta i 14 timmar innan jag fick hålla honom för första gången. Men bortsett från det hade jag gjort om allt tusen gånger, för vi fick ju den absolut finaste belöningen. En frisk och helt perfekt liten pojke <3 

Här kommer fortsättningen på förlossningsberättelsen :)

 

Efter att ha ringt och meddelat och smsat de närmaste kring vad som skulle ske, så hjälpte barnmorskan mig att plocka ihop alla mina saker. Sen hämtades en rullstol och en spypåse och jag skjutsades ner till förlossningen av undersköterskan, med huvudet väldigt nära påsen. Blev så nervös att det kändes som jag skulle bajsa på mig och kräkas på samma gång. Ingen underbar känsla direkt! Diskuterade lite med undersköterskan som körde rullstolen och vi kom fram till att jag nog aldrig förstått hur allvarlig min sjukdom faktiskt var. Från lindrig, till måttlig, till svår havandeskapsförgiftning på bara några dagar. Sjukt vad fort det eskalerade! Vi småskrattade lite åt att jag tjatade helatiden om att få åka hem istället för att vilja vara övervakad dygnet runt. Jag förstod verkligen inte allvaret alls, förrän när de gav mig beskedet att Liam skulle plockas ut med akut kejsarsnitt. Då blev allt verkligt för mig på något vis! 

 

Sköterskan väntade med mig i ett rum på förlossningen tills det kom in en ny läkare för att prata med mig och informera om allt som skulle ske den kvällen. Han undersökte mig en gång till och då konstaterades även att jag hade början till njursvikt, eftersom jag hade så ont på höger sida under bröstet. Därav mina extremt låga utsläpp av urin tidigare under dagen. En ny barnmorska och en sköterska kom då in för att sätta urinkateter på mig och jag kunde verkligen inte ligga stilla. Hela min kropp skakade och jag hade ingen kontroll över den. Väldigt obehagligt och jag fick lite panik över det. Under tiden ringde Calle och var väldigt stressad för att alla dörrar på sjukhuset var låsta. Han kom inte in någonstans, men tillslut kunde personalen guida honom så att han hittade fram till rummet där jag låg. Fortsatte sättandet av katetern och sköterskorna fick hålla i mina ben för att de darrade så mycket. Har nog aldrig känt mig så hjälplös någonsin. Kunde verkligen inte slappna av. Undersöktes av en ny barnmorska som ville kolla för säkerhets skull så att jag inte öppnat mig något, för isåfall skulle en vaginal födsel vara aktuell sa hon. Dock hade jag inte öppnat mig alls så det bestämdes att akut kejsarsnitt var min enda utväg.

 

Sen skulle de ge mig magnesium dropp i vänster armen, igenom kanylen jag redan hade där. Detta för att motverka mina skakningar, så att jag lättare skulle kunna få kontroll över kroppen och kunna slappna av. Den gamla kanylen hade sköterskan dock satt fel, så det gjorde svin ont. Därför togs den ut och en ny sattes in på ett annat ställe. Inte så konstigt att den gamla hade orsakat sån smärta. Innan magnesiumet sprutades in i kanylen varnade sköterskan och sa att nu kan det brännas lite. Brännas? Hurdå brännas? sa jag. Varpå sköterskan säger att "jag har aldrig fått magnesium dropp själv men de som fått det säger att det bränns". Okej, kör på då, sa jag. Och då kom den sjukaste känslan i kroppen! Kändes precis som när man är iskall och dricker någonting alldeles för varmt alldeles för fort. Det brändes igenom hela kroppen, ända ut i fingertopparna, upp i nacken, i pannan och ut i tårna. Jättekonstigt! Jag svettades som en gris, så Calle fick badda mina tår och pannan med en blöt handduk för att jag inte skulle känna mig så vidrigt svettig. Sen skjutsades jag iväg till intensiven, och när vi kom fram fick jag någon konstig kanyl i höger armen som jag inte riktigt vet vad den var till för. Därefter sattes elektroder lite överallt på min bröstkorg för att kunna mäta mitt blodtryck och mina värden helatiden. Fick ligga kvar på intensiven och vänta ett tag tills operationssalen skulle bli ledig. Och magnesium droppet fortsatte att pumpa på helatiden, så Calle fortsatte baddandet med den blöta handduken. 

 

Mellan 22:00 och 22:30 satt vi och stirrade på klockan helatiden och var sådär otroligt nervösa och förväntansfulla. För 22:30 hade vi plats på operation, vilket innebar att vi snart skulle få se våran fina lilla pojke! Klockan slog halv och några minuter till, innan de rullade iväg oss till operationssalen. Det var mörkt ute och lite sådär halvt kusligt när de körde runt mig i korridoren, på väg till operationssalen. Jag minns när de körde mig igenom en kurva och det kändes lite som att åka karusell, så jag sa "wiiiie", varpå båda sköterskorna föll i skratt. Typiskt mig att försöka skämta och skoja när någonting jätte allvarligt sker. 

 

Väl framme på operation klär de på Calle operationskläder och jag får en speciell mössa att ha på huvudet. Sen lägger de över mig på operationssängen och så kommer narkosläkaren fram och ber mig att lägga mig på sidan. De ska lägga bedövning mot spinal ryggbedövningen så han ber mig att försöka dra in magen och kuta med ryggen som en katt. Lättare sagt än gjort när man har en stor mage som sitter ivägen ;) Precis när läkaren håller på och förbereder sprutorna kommer vi på att vi glömt båda våra telefoner på intensiven. Calle få springa tillbaka och hämta dem lite snabbt, så att vi ska kunna fota bebis första tid i livet. Under tiden ber jag en sköterska hålla mig i handen när läkaren sätter bedövningen, eftersom jag hatar sprutor. Det gjorde ont men var överkomligt och när Calle kom tillbaka var det bara några områden kvar att bedöva innan den riktiga ryggbedövningen kunde sättas. Calle vet hur rädd jag är för sprutor så han sa gång på gång, luugn älskling, andas älskling. Tillslut fick jag säga till honom att sluta låta så rädd, för det gör mig inte direkt lugnare ;) haha.. Nu var ryggbedövningen avklarad och jag lades på rygg. Sen tog läkaren en blöt papperstuss och drog lite överallt på min mage och frågade hur det kändes. Trots att vattnet var iskallt så kändes det ljummet, vilket var precis så han ville att det skulle kännas. Just eftersom det betydde att bedövningen verkade så som den skulle. Ett grönt skynke hängdes sen upp framför mig och Calle så att vi inte skulle kunna se någonting av operationen. Sen satte sig narkosläkaren bredvid mig och sa, nu börjar dom operera. 

 

Eftersom det snart har gått tre veckor sen Liam föddes tänkte jag nu ge mig på att skriva en förlossningsberättelse. 

 

Tisdagen den 2/9 blev jag inlagd på sjukhuset för att mina värden hade blivit mycket sämre och de ville hålla mig under observation. Fick berättat för mig att havandeskapsförgiftning är en sjukdom som snabbt kan eskalera och bli riktigt allvarlig på bara några timmar. Det var av den anledningen de valde att lägga in mig över natten. Gjorde även ett tillväxt ultraljud innan jag lades in och då konstaterades att Liam var 13.5 % mindre än en genomsnittsbebis i vecka 34. Näringsflödet var dock fortfarande bra mellan Liam och moderkakan. 

 

Dagen därpå lyckades jag övertala sköterskorna, barnmorskan och läkaren att få åka hem på permission och sova. Jag grinade och sa "jag vill inte vara hääär" , lite sådär halvt hysteriskt.. Så efter många om och men, efter diverse kontroller och efter att ha tagit en blodtryckssänkande medicin, lät de mig åka hem. Men de var mycket noga med att berätta att känner du minsta lilla försämring MÅSTE du åka in direkt till oss. För du kan faktiskt få en blodpropp i hjärnan och kramper och gud vet vad. Sagt och gjort, 20:30 åkte vi hem och sov och GUD så skönt det var att sova i sin egen säng. Dock var jag tvungen att vara tillbaka på sjukhuset kl 8 dagen därpå igen. Behövde verkligen få sova hemma, nu var jag laddad och lite mer motiverad till ifall det skulle bli fler dagar på sjukhuset. 

 

Torsdag 4/9 började mitt blodtryck eskalera lite mer och jag fick börja mer kontinuerligt med blodtrycksmedicin vid frukost, lunch och middag. Det hjälpte till bra och höll mitt blodtryck under kontroll. Läkaren som gick rond sa att jag kommer vara inlagd tills bebis är ute och att det är max tre veckor till, men kan bli kortare om sjukdomen eskalerar. 

 

Fredag 5/9 börjar symptomen såsom huvudvärk, ögonflimmer, illamående och svullnad att bli värre och jag börjar få skakningar i kroppen. Ganska lindriga än så länge. Fick avstå blodtryckssänkande medicinen på kvällen pga detta. Sattes även en kanyl i vänster arm för att snabbt kunna få medicin om skakningarna eskalerar. Gjorde ont som fan! Läkaren som gick rond sa även att de räknar med att bebis ska vara kvar i magen på måndagen.

 

Lördag 6/9 börjar bra, jag känner mig utvilad och på bra humör. Men huvudvärken har blivit betydligt värre och börjar krypa ner bakom ögonen, det blev så flera gånger under veckan då trycket var högt. Barnmorskan tyckte jag såg mycket svullen ut i ansiktet, så blev även tillsagd att börja kissa i en potta för att kunna mäta hur mycket vätska som gått ut i urinen respektive ut i kroppen.

 

Calle och Camilla kommer över på eftermiddagen för att umgås med mig. Vid 17 tiden åker Camilla hem och vid 18 tiden åker Calle. När de har åkt blir skakningarna värre och jag meddelar den gulliga barnmorskan. Hon mäter då även min urin och ser att jag endast gjort av med 300 ml på 8 timmar, vilket är väldigt lite. Då tillkallas läkaren, som ber barnmorskan att ta nya blodprover och kolla nytt blodtryck på mig. Blodtrycket låg nu på 160/105, vilket är det högsta jag har haft sedan jag lades in i början av veckan. Detta trots att jag tagit blodtryckssänkande medicin.

 

Läkaren kommer in och undersöker mig lite snabbt och mäter mina reflexer. Benen näst intill flög iväg för att mina reflexer var så livliga. Inte bra alltså! Och efter att ha sett mig ligga och skaka som om det vore 20 minusgrader, så bestämdes att jag skulle förlösas samma kväll med akut kejsarsnitt. Tydligen var skakningarna förstadier till kramper, vilket kan sätta både mitt och bebis liv på spel. I panik ringer jag Calle och säger halvt gråtandes, halvt skrattandes, du måste komma tillbaka! De ska plocka ut bebis ikväll! Ringer sen mamma och pappa och meddelar dem vad som ska hända. Jag är halvt hysteriskt helatiden och barnmorskan försöker lugna ner mig och pratar väldigt lugnande med mig. Och så sa hon någonting som fick mig att börja kämpa istället för att gråta. Hon sa, Emma nu ska du bli mamma <3

Nu är han ca 45cm lång och väger strax över 2 kg. Egentligen ska de ju väga ca 2,5 kg men vår lilla skrutt är ju liite mindre än genomsnittet :) annars så är det centrala nervsystemet snart helt klart, och matsmältningsapparaten är snart färdigutvecklad. 

Bjuder på en bild på svullna mig och fina magen ❤️ 

Igår steg mitt blodtryck så jag hade som högst 160/100 och 150/110. Vad jag förstår är det undre trycket mest allvarligt. Så jag fick lite blodtrycksmedicin och då sänktes det till 150/100 iallafall. Men så började jag få mycket förvärkar så de var tvugna att hålla koll på det också på CTG. Barnmorskan sa att det kan va så att bebisen vill ut tidigare pga att kroppen känner av att jag blivit sjukare. Att kroppen försöker göra sig av med problemet typ. Men eftersom de inte ökat i styrka på några timmar så gjorde de inget åt det :) så vi får se hur allt fortsätter idag! 

Sen fick jag göra alla vanliga tester och prover, och vänta på läkarens dom. Och det visade sig att mitt läckande av äggvita i urinen ökat till +4 istället för +2 som jag haft innan. Sen hade mitt blodtryck ökat till 140/95, vilket är ganska högt. Såå nu bestämde de att jag skulle stanna kvar på sjukhuset för observation över natten. Vilket är as trist både med tanke på att vi missade sista föräldrautbildnings kursen och med tanke på att jag vill vara hemma i vår egen lägenhet med våra djur och min man. Meen här sitter jag nu, all alone i en sjukhussäng. Och kollar på idol och dricker äppeljuice. Och hoppas verkligen innerligt på att få åka hem imorgon! 

Magen hade nu gått från att ha stått stilla på 26cm i 4-5 veckor, till att öka till 28cm, vilket var bra. Har nu gått upp 16 kg totalt och börjar inse att mycket av det är vätska. Man samlar ju på sig ännu mer vätska i och med havandeskapsförgiftningen... Blodtrycket låg på 135/85 och hade stigit i övertryck denhär gången. Förmodligen kommer det bara bli värre och värre nu, så det var ju lite väntat :/ 

Men bebis hjärta slog och han verkade må bra, vilket är det viktigaste. Dock är det något som säger mig att han kommer komma ut i september redan.. Vi får se hur allt blir ;) 

Den här veckan är bebisen ca 44cm lång och väger ungefär 2.3 kg. Dock är ju vår bebis lite mindre än genomsnittet, så han väger nog inte riktigt så mycket. Vi får se vad de säger om det på tillväxtultraljudet på tisdag! 

Sen fick jag sitta med CTG kurvan i typ 45 min och därefter ta blodtrycket, som nu låg på 120/90. Lite högre än förra veckan! Fortfarande +2 med äggvita i urinen, men annars såg allt bra ut. Fick även kortisonsalva utskrivet mot min hemska klåda som jag haft sen i somras, som bara blir värre. Har som eksem runt brösten och ner på magen, som även börjat klättra upp på halsen och mot ryggen. Kliar något grönjävligt! Fick pga detta lämna blodprov för att se så klådan inte kom av någon annan anledning, typ nedsatt funktion i något organ. Men läkaren har inte ringt än så proverna verkar ha sett bra ut! 

Hur som helst så ska jag tillbaka till min barnmorska på vårdcentralen på fredag för en vanlig koll. Och sen på tisdag nästa vecka ska jag tillbaka till Danderyd igen! Det blir ett jäkla åkande, men det är ju för mitt och bebis bästa :) annars har dagen mest bestått av vila. Jag har haft jätteont i huvudet, så vila har typ varit det enda jag orkat med. Men nu har jag tagit lite värktabletter så nu börjar det släppa :) resten av kvällen bjuder på fortsatt mys med vovvar och mannen min framför paradise hotel. Hoppas ni får en trevlig kväll! 

Idag gick jag ju även in i vecka 33! Tänk att det är max sju veckor kvar tills bebis kommer, förmodligen mindre än så. Helt galet ju! Längtar så sjukt mycket efter våran lilla prins nu. Hoppas sista tiden går fort❤️ 

Idag har jag fixat med massa saker och bara tagit det lugnt. Det är svårare än man tror att vila ;) Efter att ha pratat med min läkare, mamma, Calle och några vänner så kom jag fram till att ta studieuppehåll från och med höstterminen ändå.

Väl på Danderyd fick vi veta att bebis mådde jättebra. Min moderkaka är dock lite liten och ger begränsad näring till prinsen. Så nu är han 14% mindre än genomsnittsbebisen i denhär veckan. Så han kommer inte vara jättestor när han föds, utan under 3.5 kg. Men det tar han igen sen utanför magen sa läkaren :) dock måste de nu hålla koll så han fortsätter få bra med näring resten av graviditeten :) 

Sen fick vi ta blodprover och blodtryck och kolla reflexer och lite sånt. Och då kom man fram till att jag har havandeskapsförgiftning. Så jag blev sjukskriven från och med idag och resten av graviditeten. Detta för att förhindra att blodtrycket stiger och att jag börjar må sämre. Nu är det vila och ta det lugnt som gäller! Blev inlagd över natten så de skulle kunna hålla koll på bebis och mig. Men nu ser värdena bättre ut så det verkar som jag får åka hem imorrn :) hoppas på det! Blir värdena sämre och bebis får mindre näring, så måste man plocka ut bebis i förtid. Men vi hoppas han vill och får stanna kvar där inne ett par veckor till iallafall ❤️

Denhär veckan blir lillkillen ca 42cm lång och kommer väga ungefär 1.9 kg. Alla hans fem sinnen fungerar även nu. Så man kanske borde testa att sjunga lite för honom och se vad han tycker om det? ;) vissa säger ju att spädbarn minns sånger man sjungit under graviditeten. Det kanske stämmer? 

Jag märker även att jag blir lättare flåsig nu, vid minsta lilla ansträngning. Och vissa stunder på dygnet har mitt illamående kommit tillbaka lite smått. Ska försöka väga mig snart och se hur mycket jag ökat i vikt nu, känns inte som att det borde vara så himla mycket. Här kommer en dagens magbild iallafall :) 

Ser ni förresten vilka snygga fötter jag hade efter dagens jobbpass? Fettvalkar efter strumporna och fyllda med vätska. Otroligt vackert verkligen ;)