Här kommer sista delen av förlossningsberättelsen :) 

 

Det står i min journal att det akuta kejsarsnittet startas på grund av svår preeklampsi med organpåverkan. Låter lite läskigt måste jag säga. Men så var fallet ;) 

 

Minns att det kändes som om jag var med i en tv-serie, typ Greys anatomy när de precis startade operationen. Alla presenterar sig med namn och yrkesroll och kl. 23:22 så kör de igång. Sen diskuterar de vad de sysslat med under sommaren. Någon hade köpt ett hus i Falsterbo och någon annan hade varit utomlands. Lite komiskt egentligen, men var ganska kul att lyssna på. Narkosläkaren sitter som tidigare nämnts bredvid mig och pratar lugnande till mig, samtidigt som han berättar vad som sker på operationsbordet. Sen säger han, nu kommer de ta ut bebisen och det kan kännas lite buffande sådär. Jag hade ju ingen känsel alls från bröstkorgen och ner, men buffade det gjorde de verkligen. En person tröck högst upp på min mage, medan en annan letade rätt på Liam och försökte få ut honom. Jag vobblade omkring på operationsbordet men kände såklart ingenting.Det var oerhört lugnande att ha narkosläkaren vid vår sida helatiden, så man visste vad de gjorde trots att vi inget såg. 

 

Klockan 23:27 föds Liam, och de går iväg med honom till rummet bredvid för att få igång honom lite. Tillslut hör vi ett litet ynkligt skrik och vi båda börjar gråta. Vi hade ju inte fått se honom, och att sen bara höra vår sons första gråt, var helt magiskt. Medan de syr ihop mig ropar de "kom hit nu pappa och ta kort så mamma får se". Calle går iväg till rummet bredvid och hälsar på vår lilla pojke medan de undersöker honom och sätter på honom en syrgasmask som han får ha på sig i 3-4 minuter för att komma igång med andningen. Sen klarar han andningen alldeles utmärkt själv. Calle kommer tillbaka med lite foton på en alldeles kladdig liten bebis full med fosterfett. Var väldigt svårt att relatera till att det var min bebis, när allt jag såg var någonting litet, smalt och kladdigt. Men Calle tog nya foton när han inte var så kladdig och då såg han mer och mer ut som en bebis :)

 

De mäter och väger och fixar och donar med Liam medan jag sys ihop. Hans huvudomfång var 31cm, längd 46cm och vikt 1960gram. När allt var färdigt med mig så rullade de mig vidare in i rummet där Liam var och jag fick se honom för första gången. Calle höll honom mot sitt bröst och jag fick röra vid vår fina lilla pojkes hand. En magisk känsla! <3 

 

Klockan 23:49 var operationen klar och jag kördes vidare till intensiven för att fortsätta få dropp och tillfriskna lite mer. Liam kördes iväg till neonatalens grupprum med dygnet runt observation för prematur födda små bebisar. Timmarna fram tills jag skulle få se vår son igen verkligen sniglade sig fram, det var helt olidligt. Calle sprang mellan Liam och mig hela natten och jag minns att jag sa tänk om jag inte tycker om honom? flertalet gånger till Calle. Jag var så oerhört orolig över det eftersom jag inte fått hålla i honom direkt efter han föddes. Men Calle tröstade mig med att jag till och med kan känna känslor för en invalid fågel som ligger längsmed vägkanten, så det var väl klart att jag skulle känna samhörighet med vår son, sa han. Så vid 14 tiden dagen därpå fick jag äntligen åka iväg för att hälsa på vår fina fina lilla pojke. Då fick jag också hålla i honom för första gången och mitt hjärta bara smälte. Underbara lilla varelse, så fin han var <3 Vi var där någon halvtimme innan jag var tvungen att köras tillbaka till intensiven. Vid 22 tiden samma dag hade jag behandlats klart på intensiven och kördes iväg till avdelning 16B, där jag varit inlagd tidigare i veckan.

 

På natten var vi hos Liam i flera timmar och bara myste. Vi hade båda lite svårt att förstå att han var våran eftersom allt hade hänt så himla fort. Sex veckor förtidigt kom han och var så himla perfekt, världens finaste lilla pojke. Det var så skoj att se vilka likheter han hade med oss och vem han såg ut mest som. På måndagen den 8/9 flyttades vi till BB Sophia pga platsbrits på Danderyds sjukhus, för att få ett privat rum på neonatalen där vi alla tre kunde bo tillsammans medan Liam fick sin prematura vård. Liam fick gulsot, sov i vattensäng för att kunna hålla värmen, hade övervakning av syresättningen och matades med sond. Men allt eftersom avvecklades dessa saker en efter en, så efter 9 dagar fick vi åka hem och påbörja hemsjukvård istället. Och nu är det bara sonden som ska bort och amningen som ska in på heltid, så kommer vi skrivas ut helt från sjukhuset och hemsjukvården sen.  

 

Dethär har kort sagt varit en väldigt omtumlande upplevelse med massor av sjukhusvistelser, en väldigt läskig havandeskapsförgiftning och en ganska många veckor för tidigt född bebis. Det som har varit jobbigast var att jag inte fick den vaginala förlossning jag så länge velat ha och att jag inte fick hålla Liam direkt när han hade fötts, utan fick vänta i 14 timmar innan jag fick hålla honom för första gången. Men bortsett från det hade jag gjort om allt tusen gånger, för vi fick ju den absolut finaste belöningen. En frisk och helt perfekt liten pojke <3