Eftersom det snart har gått tre veckor sen Liam föddes tänkte jag nu ge mig på att skriva en förlossningsberättelse. 

 

Tisdagen den 2/9 blev jag inlagd på sjukhuset för att mina värden hade blivit mycket sämre och de ville hålla mig under observation. Fick berättat för mig att havandeskapsförgiftning är en sjukdom som snabbt kan eskalera och bli riktigt allvarlig på bara några timmar. Det var av den anledningen de valde att lägga in mig över natten. Gjorde även ett tillväxt ultraljud innan jag lades in och då konstaterades att Liam var 13.5 % mindre än en genomsnittsbebis i vecka 34. Näringsflödet var dock fortfarande bra mellan Liam och moderkakan. 

 

Dagen därpå lyckades jag övertala sköterskorna, barnmorskan och läkaren att få åka hem på permission och sova. Jag grinade och sa "jag vill inte vara hääär" , lite sådär halvt hysteriskt.. Så efter många om och men, efter diverse kontroller och efter att ha tagit en blodtryckssänkande medicin, lät de mig åka hem. Men de var mycket noga med att berätta att känner du minsta lilla försämring MÅSTE du åka in direkt till oss. För du kan faktiskt få en blodpropp i hjärnan och kramper och gud vet vad. Sagt och gjort, 20:30 åkte vi hem och sov och GUD så skönt det var att sova i sin egen säng. Dock var jag tvungen att vara tillbaka på sjukhuset kl 8 dagen därpå igen. Behövde verkligen få sova hemma, nu var jag laddad och lite mer motiverad till ifall det skulle bli fler dagar på sjukhuset. 

 

Torsdag 4/9 började mitt blodtryck eskalera lite mer och jag fick börja mer kontinuerligt med blodtrycksmedicin vid frukost, lunch och middag. Det hjälpte till bra och höll mitt blodtryck under kontroll. Läkaren som gick rond sa att jag kommer vara inlagd tills bebis är ute och att det är max tre veckor till, men kan bli kortare om sjukdomen eskalerar. 

 

Fredag 5/9 börjar symptomen såsom huvudvärk, ögonflimmer, illamående och svullnad att bli värre och jag börjar få skakningar i kroppen. Ganska lindriga än så länge. Fick avstå blodtryckssänkande medicinen på kvällen pga detta. Sattes även en kanyl i vänster arm för att snabbt kunna få medicin om skakningarna eskalerar. Gjorde ont som fan! Läkaren som gick rond sa även att de räknar med att bebis ska vara kvar i magen på måndagen.

 

Lördag 6/9 börjar bra, jag känner mig utvilad och på bra humör. Men huvudvärken har blivit betydligt värre och börjar krypa ner bakom ögonen, det blev så flera gånger under veckan då trycket var högt. Barnmorskan tyckte jag såg mycket svullen ut i ansiktet, så blev även tillsagd att börja kissa i en potta för att kunna mäta hur mycket vätska som gått ut i urinen respektive ut i kroppen.

 

Calle och Camilla kommer över på eftermiddagen för att umgås med mig. Vid 17 tiden åker Camilla hem och vid 18 tiden åker Calle. När de har åkt blir skakningarna värre och jag meddelar den gulliga barnmorskan. Hon mäter då även min urin och ser att jag endast gjort av med 300 ml på 8 timmar, vilket är väldigt lite. Då tillkallas läkaren, som ber barnmorskan att ta nya blodprover och kolla nytt blodtryck på mig. Blodtrycket låg nu på 160/105, vilket är det högsta jag har haft sedan jag lades in i början av veckan. Detta trots att jag tagit blodtryckssänkande medicin.

 

Läkaren kommer in och undersöker mig lite snabbt och mäter mina reflexer. Benen näst intill flög iväg för att mina reflexer var så livliga. Inte bra alltså! Och efter att ha sett mig ligga och skaka som om det vore 20 minusgrader, så bestämdes att jag skulle förlösas samma kväll med akut kejsarsnitt. Tydligen var skakningarna förstadier till kramper, vilket kan sätta både mitt och bebis liv på spel. I panik ringer jag Calle och säger halvt gråtandes, halvt skrattandes, du måste komma tillbaka! De ska plocka ut bebis ikväll! Ringer sen mamma och pappa och meddelar dem vad som ska hända. Jag är halvt hysteriskt helatiden och barnmorskan försöker lugna ner mig och pratar väldigt lugnande med mig. Och så sa hon någonting som fick mig att börja kämpa istället för att gråta. Hon sa, Emma nu ska du bli mamma <3