Livet är svårt. Känns som det är meningen att det ska vara så? Igår hoppade jag båda hästarna och de skötte sig utmärkt och hoppade super, båda två. Beslutsångesten steg just till en heelt annan nivå.

Tollan: Hon är 12 år och tävlar redan på elitnivå och går stadigt i de klasserna. Stannar aldrig, hoppar vad man än styr på. Ger en ett super självförtroende! Dock är hon inte jättekul att rida till vardags, då hon är en ren hopphäst. Lite stel och tråkig i dressyr arbetet. Man kan ta föl på henne vilket har varit mitt mål helatiden, men jag vet inte om vi kommer ha råd med det heller i framtiden.

Musse: Han är 5 år, har framtiden för sig. Super rolig att rida dressyr och hoppning på. Hade kunnat låta Marcus matcha honom för de olika championaten osv. Så kan jag tävla hoppning och dressyr på de nivåer jag vill. Träna för dressyrtränare tex skulle vara jättekul på honom. Man skulle egentligen kunna ha honom tills han är 12 år typ och sälja då och köpa en 4-5 åring igen sen.

Min hjärna säger, vi behåller Musse och säljer Tollan. Det är det man tjänar mest på och det som är rimligast. Men mitt hjärta säger, jag älskar ju Tollan. Hon är min vän och har ställt upp för mig i vått och torrt. Får dåligt samvete av att ens tänka tanken. Hennes värde går ju inte ens att mäta i pengar. Hon har ju ett hjärta av Guld. Så, hur gör man? När man i ett års tid har försökt komma fram till ett beslut. Och när man väl gör det så vet man inte ens om det är helt rätt? Jag håller på att tappa förståndet. Dethär är inte kul längre. Kan inte jag bara få vinna på lotto? Kram Emma