Det förmodligen mest underliga, men mest beundransvärda ögonblicket i mitt liv var nog när jag gick fram till Calle på busshållplatsen och frågade efter hans nummer:) Jag hade bara hälsat på honom ett fåtal gånger tidigare men kände lixom på mig att jag var tvungen att få mer kontakt med honom, och även om det låter fånigt så kändes det som om ödet drog oss samman :)

Och efter den dagen har jag inte träffat någon annan än just honom, och jag kan inte låta bli att tänka på ibland, hur otroligt tur det var att jag gick fram till honom dendär morgonen :) för annars hade jag aldrig fått träffa min själsfrände och bästa vän :)

Sen var det ju också en otrolig tur att han inte avvisade mig, för då hade ju bara hela min manöver varit totalt töntig :) haha

Nu ska jag åka till stallet och släppa ut hästarna!

/Emma