Idag red jag och mamma ut på Musse och Tollan. Det var riktigt mysigt och ridvägen var precis perfekt att rida på :) Musse var riktigt busig idag och bockade tom litegrann när mamma och Tollan galopperade förbi ;) haha

Fick förresten Mvg på mitt högtidstal som var skrivet till Calle :) Så roligt, med tanke på att ja var så himla nervös innan :) Här kommer det :)

Högtidstal tillägnat min älskling<3

Det var första dagen i gymnasiet och jag satt och pratade med Syo konsulenten Sandra på hennes kontor. Utanför rummet vi satt i såg jag dig för första gången. Du satt där med dina två vänner och jag blev alldeles varm inombords och visste inte riktigt vart min blick skulle vila någonstans. Redan då visste jag att du inte var som alla andra, du var något speciellt, något man fastnar för vid första anblick. Under veckorna som gick observerade jag varje steg du tog, för mig var du som en diamant som aldrig slutade glittra. Jag kunde stirra på dig dag ut och dag in i flera veckor utan att tröttna, du var unik på något sätt.

Tiden gick och du blev det enda jag pratade om och jag kunde aldrig få bort ditt utseende från min näthinna. Men eftersom jag inte visste så mycket om dig så fick du heta Ebbe i min värld, och det var också det enda namn jag kände till tills skolkatalogen kom. 

I flera veckor försökte jag ta mod till mig men vågade aldrig gå fram till dig. Jag fortsatte med mitt konstanta stirrande, viskande och hade ångesten vilandes över mina axlar. Jag upptäckte att vi bodde väldigt nära varandra och började genast åka samma buss som dig på morgnarna. Och varje dag var det du som stod där på busshållplatsen klockan 7 på morgonen. Tillslut var det bara en vecka kvar tills jullovet skulle börja och jag kände att nu är det dags. Det var måndag den 15 december 2008 klockan 7 på morgonen precis som alla andra gånger, och jag började känna lite smått panik över att inte få träffa dig på flera veckor. Jag tog mod till mig och när jag såg dig där på busshållplatsen så gick jag fram och frågade efter ditt nummer.

Vi bytte några ord och återgick sen till vår egen vardag. Dagarna gick men tillslut fick jag ett telefonsamtal. Från mitt ögongodis sen många veckor tillbaks och hjärtat började sakta men säkert slå hårdare och hårdare innanför min bröstkorg. Du frågade om jag ville komma ut på en promenad och det ville jag ju såklart. Men istället för att rusa ut direkt så ville jag göra mig fin först och tänkte inte på att det var 10 minusgrader ute och att lilla Ebbe kanske frös en aning.

Från den dagen var det du och jag som vandrade hand i hand. Du fick mig att känna mig speciell och jag insåg ganska snart att du var den rätta för mig. Många har frågat sig hur jag kan tro att du är den enda för mig, som jag alltid kommer att leva med för resten av mitt liv. Men det har aldrig varit en fråga för mig, utan snarare en självklarhet. Från den första stunden jag såg dig har jag alltid vetat att det var dig jag ville ha. Det var ödet som drog oss samman och det är precis så det ska vara. Och att folk numera träffar sin själsfrände vid 16 års ålder är saker som jag upplever är självklara. För det gjorde jag med dig och det är också det bästa som har hänt mig.

Du är omtänksam, kärleksfull, givmild och otroligt snäll. Jag älskar den du är och hela din personlighet. Jag vet att du skulle göra vad som helst för min skull och snart firar vi 2 år tillsammans. Det känns ganska overkligt med tanke på att du en gång i tiden faktiskt bara var en främling för mig. Du var en slags önskan som jag aldrig trodde skulle slå in.

Jag älskar dig och ser fram emot ett underbart liv tillsammans med dig i många år framöver, för jag vet att det kommer vara du och jag tillsammans för alltid.

Var det inte lite fint? Det tycker jag. Calle verkade tycka om det också och det är ju viktigast av allt :)